Lördag - Dagen D

Lördag morgon känner jag mig riktigt nervös. Drömde att det inte var så farligt som jag trodde... Claes gick fortfarande och oroade sig över parkering, vart ska vi stå och hur kommer vi dit? Ebba följde med Ingela som på förmiddagen skulle hämta sin yngste son (Rikard) på flygplatsen. Claes föräldrar kom för att hjälpa till med barnen och nu var det dags för oss att ge oss iväg. Parkering gick över förväntan att hitta. Vi fann en precis bakom Heden med flera lediga platser=) Dock kunde priset på parkeringen vara en av förklaringarna till de lediga platserna. Sedan mötte vi upp Charlotte och Birger, vars fel det är att vi sprang... Vi åt en god lunch och gick igenom banan. På väg till starten tappade vi bort varandra, men fann varandra sedan.

Här går Claes mot starten och pratar i telefon. Är man viktig så är man...

Så här såg det ut vid toaletterna.

När vi väl fick ge oss iväg hade vinnaren redan gått i mål... Väl i väg för egen del gick det fort. Vi försökte att inte dras med, men det var svårt. Trots att vi sprang fortare än vi tänkt i början kändes det som att vid stod still när alla sprang om. Vädret var perfekt så vi kan inte skylla på det när det gäller resultatet. Det som hände var att det var mycket tyngre än vi båda trott att springa på asfalt. Benen blev som tunga stockar efter drygt en mil. Uppe på Göta Älvsbron fick jag kramp i vänster vad och var tvungen att stretcha. Kom i gång igen, men nu var det tungt. Vid 14 km var det ett par killar som sprang om och sa att nu är det bara en tredjedel kvar. De sa det som något positivt, men jag tog det som något mindre positivt. Men det var bara att bita ihop. Det var tungt, men vi kom i mål med tunga ben efter 2 timmar och 47 minuter. Vi ger inte upp utan har redan börjat lägga upp taktik inför nästa år. Då är det 2.30 som gäller.

Självklart hade man hoppats på att det skulle gå fortare, men jag är nöjd med att vi klarade av det. Det är mindre än ett år sedan jag började träna, så om ett år är det nya tag som gäller.